text, utställningstext

omtalade ledaren Seremada som än idag är en viktig
historisk person. Fotografiet har spelat en viktig roll i byn Kumarakapay i Venezuela.

Här har invånarna börjat samla in sina historier om tidigare generationer, platser
och traditioner. Det som riskerade att glömmas bort dokumenteras nu istället.
Invånarna söker fotografier på familjemedlemmar, släktingar och förfäder.
När Jorge Williams Pérez från Kumarakapay fick se fotografier från
Världskulturmuseet kände han igen flera personer. Bilden av Aruicha
var mycket speciell eftersom den föreställer hans mormor.

År 2010 publicerades boken ”La Historia de los Pemon de Kumarakapay”,
där fotografier på både Aruicha och Seremada finns med. Nu pågår flera
internationella projekt som försöker återkoppla fotografier i museers
samlingar till närstående, familjer och släktingar.

This photograph of Aruicha was taken in Kamaiwajeuang in Brasil, in 1912.
She was the daughter of the legendary leader Seremada, who is still an important
historical figure. The photograph has been important for the Venezuelan village
of Kumarakapay.

The inhabitants have collected their stories about earlier generations, places and
traditions. Things that were about to be forgotten have instead been documented.
Images of family members, relatives and ancestors have been sought out.
When Jorge Williams Pérez of Kumarakapay saw photographs from the
Museum of World Culture he recognized several persons. The image of Auicha
was very special to him. She was his grandmother.

In 2010 a book called ”La Historia de los Pemon de Kumarakapay” was published,
containing portraits of both Aruicha and Seremada. There are now several
international projects that try to connect photographs from museum collections
with relatives and families.

ENGLISH

Varje gång en bild bearbetas görs en ny tolkning. I arbetet med bilderna till
ÖGONBLICKAR har vi tagit bort delar av de störande reporna och dammet
som samlats under årens gång, för att lyfta fram personerna som är avbildade. Vid en restaurering av gamla bilder måste det hela tiden göras en avvägning av vad som är en del av bilden och vad som ska tas bort. Fotomaterialet i arkivet är av väldigt skiftande kvalité. I vissa fall finns bara en papperskopia. En del bilder är framkallade ute i fält där det saknades professionella mörkrum. På bilden ovan har något runnit
över de fyra männen, det kan vara framkallningsvätska eller något annat flytande som hamnat där senare.
Museets känsliga fotooriginal finns alla i ett mörkt, klimatkontrollerat rum:
glasnegativ, negativ film och skioptikon, som är en slags dia. I Världskulturmuseets arkiv saktas åldrandet ner, men inget varar för evigt och fotografierna kommer så småningom att blekna bort...(för forts. se pdf)

TACK!
THANK YOU!

Chalmers civilingenjörsprogram
i maskinteknik och Göran Stigler

Daniel och Linus Weddig

Sandeng Fotolab

Varje gång en bild bearbetas görs en ny tolkning. I arbetet med bilderna till
ÖGONBLICKAR har vi tagit bort delar av de störande reporna och dammet
som samlats under årens gång, för att lyfta fram personerna som är avbildade.

Vid en restaurering av gamla bilder måste det hela tiden göras en avvägning av vad
som är en del av bilden och vad som ska tas bort. Fotomaterialet i arkivet är av väldigt
skiftande kvalité. I vissa fall finns bara en papperskopia. En del bilder är framkallade
ute i fält där det saknades professionella mörkrum. På bilden ovan har något runnit
över de fyra männen, det kan vara framkallningsvätska eller något annat flytande
som hamnat där senare.

Museets känsliga fotooriginal finns alla i ett mörkt, klimatkontrollerat rum:
glasnegativ, negativ film och skioptikon, som är en slags dia. I Världskulturmuseets
arkiv saktas åldrandet ner, men inget varar för evigt och fotografierna kommer så
småningom att blekna bort.

Every time an image is processed, a new interpretation is inevitably made. In the
preparation of the photographs for EYE MOMENTS we removed distracting
scratches and the dust that had collected over time, to focus on the persons depicted.

When restoring old photographs you constantly face judgments on what should
be seen as part of the image, and what shall be removed. The photographic material
in the archives is of very varying quality. In some cases there is only a paper copy.
Some images are processed in the field where there were no professional darkrooms.
In this photograph something has spilled over the image, possibly film developer or
some other liquid that might have been spilled later.

The sensitive originals are kept in a dark, climate controlled room:
glass negatives, negative film and sciopticon. In the archive of the Museum of
World Culture the aging process is slowed down, but nothing lasts forever and the
photographs will eventually fade away.

ENGLISH

Kamelen på bilden är sju år gammal. Den var en av 14 i en karavan som var på en 240
mil lång vandring genom Persiens öknar. Den som håller honom är Gulam Hussein.
Han är 27 år och kommer från provinsen Khur där han bor med fru och barn. Som
kamelskötare har Gulam rest många gånger genom öknarna. Den här gången fick han
en månadslön i förskott som han kunde lämna till familjen innan han gav sig av.

Det tog drygt tre månader att gå de 240 milen. Med en motsträvig kamel kunde
det vara mycket jobbigt att vara kamelskötare. Då fick man gå och dra i repet för att
få kamelen att gå. Men den här kamelen följde sin skötare lugnt och tåligt utan att
någonsin låta repet strama. Han till och med vaggade mindre än andra kameler, vilket
gjorde resan behaglig för den som red. Kamelen var Sven Hedins ridkamel.

Vid gränsen mot Afghanistan och Pakistan blev det för varmt för kamelerna. De såldes
och Gulam Hussein fick resten av sin lön och fick försöka hitta ett uppdrag också för
hemvägen. Hedin reste vidare mot Indien, Tibet och Kina.

This camel is seven years old. It was one of 14 camels in a caravan on a 2 400 km long
expedition through the Persian deserts. The one holding him is Gulam Hussein. He
is 27 years old, from the province of Khur where he lives with wife and children. As a
camel driver Gulam have traveled many times through the deserts. This time he was
given a month pay in advance to leave with the family before he went away.

It took more than three months to walk the 2 400 kilometers. If you had an obstinate
camel it could be very hard work to be a driver. This camel followed his driver calmly
and patiently, without ever letting the rope tighten. He even rocked less than other
camels, making the journey pleasant for his rider. The camel belonged to Sven Hedin.
At

”civilisera” lokalbefolkningen tvångsförflyttades
många byar till nya platser som var lättare för holländarna att nå. Till de nya byarna
kom också missionärer som startade skolor. Musa Mahali gick fyra år i skola hos
Frälsningsarmén i Kuwali, där han också blev kristen. Han var en av de första som
utbildade sig till lärare med godkänd examen från de holländska missionärerna.

Musa Mahali was the only son of the war lord Tomai Lingku. His mother was Patobu,
the fourth wife of Tomai. Musa had six sisters, four older and two younger. He worked
as a teacher in the Salvation army’s school in Kulawi, a village in the central parts of
the Indonesian island of Sulawesi. When this photograph was taken Musa was 16
years old and married to Kuti. His father was already old and had difficulties walking.
The old priests tried to cure him with baths in the river.

In 1902, when Musa was born, his father was the most prominent war lord in Kulawi.
Tomai was born at the end of the 1850s. He was the last man to lead the Kulawis in
war. 1906 they were defeated and the district came under Dutch rule. To suppress the
opposition and ’civilize’ the population many villages were relocated by force to places
more accessible to the Dutch. Missionaries came and set up schools in these
new villages. Musa Mahalli went four years to the Salvation army school in Kuwali,
where he became a Christian. He was one of the first to earn a teachers exam from
the Dutch missionaries.

ENGLISH

Det här är eleverna och lärarna i skolan i Taripa, huvudort i regionen Ondae
i Sulawesi, Indonesien. Bilden är tagen i juni 1919. Läraren till vänster kommer från
Minhasaprovinsen på nordkusten, ett område som varit under holländskt styre sedan
1693. Läraren till höger kommer liksom eleverna från Taripa. Vi känner inte till
deras namn. De yngre i Taripa talade malay, det språk som sedan 1500-talet varit
gemensamt för Sydostasiens övärld.

Byn var byggd helt enligt myndigheternas mall. För att kontrollera området flyttade
holländarna mängder av byar och förbjöd många viktiga ritualer mellan 1906 och 1908.

Holländarna ville komma åt landets guldtillgångar innan de andra kolonialmakterna
hann före. Detta legitimerade de med frälsning och mission och sa att det var för
folkens eget bästa. För att byborna skulle klara självständighet sades det att de var
tvungna att gå i holländarnas skolor. Missionen pågick länge i Taripa och fick stort
inflytande. Bland annat var missionärerna mycket stolta över att de fått de yngre
byborna att sluta tugga betelnöt och att de därmed fått vita och vackra tänder.

This is the pupils and teachers of the school in Taripa, the main town in the Ondae
region, in Sulawesi, Indonesia. The photograph is taken in June, 1919. The teacher
to the left comes from the Minhasa province on the northern coast, a region that has
been under Dutch rule since 1693. The teacher to the right come from Taripa, as do
the pupils. We do not know their names. The young of Taripa spoke malay,
the language that since the 16th century have been common in the South East
Asian islands.

The village was built according to the colonial instructions. To control the area a lot of
villages were moved in the period between 1906 and 1908, and many important rituals
were banned.

The Dutch wanted to get to the gold resources ahead of the other colonial powers.
The colonization was legitimized as a salvific mission, for the good of the local people.
In order to learn how to cope with liberty the villagers needed to go to Dutch schools,
it was claimed. The mission in Taripa had a long continuation and impact.
The missionaries took great pride in the fact that the young had abandoned
the practice of chewing betel and therefore hade white and beautiful teeth.

ENGLISH

Denna bild av Aruicha är tagen i Kamaiwajeuang, i Brasilien år 1912.
Hon var dotter till den