Telegraf

Från och med 1856, då Sverige fick järnväg, kom alla stationer att utrustas med visartelegrafer. Det var den första apparat som användes vid järnvägen för att skicka och ta emot meddelanden. Vid mer betydande stationer skulle morsetelegrafer komma att användas. Telegraferna var ihopkopplade via telegrafledningar som fanns längs järnvägslinjerna.

Det gällde att säkra tågens färdväg och förvissa sig om att ett tåg som avgick från en station inte skulle riskera att kollidera med ett annat tåg utmed banan. Meddelande skickades från tågets avgångsstation till dess ankomststation, där togs det emot och en bekräftelse sändes tillbaka. Sedan kunde klarsignal ges åt lokföraren. Men det kunde även hända att ett tåg fick stopp utmed banan. Därför fanns även på tåg särskilda transportabla visartelegrafer. Vid ett oförutsett stopp kunde man från tåget koppla in sig på telegrafledningen och komma i kontakt med närliggande stationer.

För att sända ett meddelade fördes veven medurs på det som ser ut som en "urtavla". Man fick sända en bokstav, siffra eller tecken i taget, genom att ställa veven på den bokstav man ville sända. Mottagarens apparat visade samtidigt samma bokstav, på den visare som sitter upptill. Mottagaren antecknade bokstav för bokstav tills att denne fått meddelandet i sin helhet. På tavlan finns även enstaka hela ord som "Tåg".

I början av 1900-talet hade visartelegraferna spelat ut sin roll. 1913 slopades de helt vid Statens Järnvägar. Detta då morsesystemet hade kommit att användas allt mer och även telefontekniken hade utvecklats. Vid vissa privata järnvägar kunde dock visartelegrafer användas något längre.