KUNGSPORTSAVENYN 16-22, KUNGSPORTSAVENYN 22, KRISTINELUNDSGATAN 12

Husen utgör numera den enda kvarterssidan med obruten 1880-tals karaktär mot Kungsportsavenyn, vilken tidigare varit helt präglad av denna byggnadsepok. Husen är uppförda av sten i fyra våningar, putsade och prydda med rik stuckdekor i nyrenässans samt avfärgade i vitt och gulvitt. Upphovsman var den kände göteborgsarkitekten Adrian C. Peterson, som själv bodde i nr 18. Vissa förändringar har ägt rum; butiker har inretts i bottenvåningarna och förgårdarnas planteringar borttagits men i övrigt är exteriörerna välbevarade.
Redan 1969 ansökte dåvarande stadsarkitekten i Göteborg om byggnadsminnesförklaring av fastigheterna. Ärendet kom att vila i avvaktan på att en stadsplan - aktualiserad av en rivningsbegäran av Kungsportsavenyn 18 - skulle färdigställas. Bevarandefrågan löstes, delvis med hjälp av allmänhetens kraftiga protester mot rivningen. Planen återställdes och huset räddades.

Göteborg var vid mitten av 1800-talet under stark tillväxt tack vare blomstrande handel och industri med utlandet. 1860 hade fästningsgördeln runt Göteborgs blivande affärscity ersatts av nya kvarter, publika byggnader och parker. Donationsjorden utanför parkbältet med Nya Allén, öster om förstaden Haga, upptogs dock alltjämt av odlingar och beteshagar samt spridda klungor av oordnad förstadsbebyggelse på den s.k. Hagaheden.
Stadens penningaristokrati såg de pågående omdaningarna i Europas storstäder som förebildliga. Särskilt utbyggnaden av Ringstrasse i Wien enligt en plan 1857 väckte samtidens beundran som tecken på det rika borgerskapets nya maktställning. I storstilat förslag till plan för Göteborgs utbyggnad framhölls 1863 "Hagaheden" som särskilt lämplig för ett storstadsmässigt bebyggande. I den 1866 stadfästa planen utgör den breda avenyn från Kungsportsbron söderut tillsammans med esplanaden Vasagatan planens huvudaxlar. Dessa gator blev på 1880-talet det nya mondäna Göteborgs förnämsta stråk med sina snörräta trädrader och palatslika fasader. Kungsportsavenyn fick särskilt monumental prägel genom kvartersvis samordnad arkitektur innanför planterade förgårdar. Utbyggnaden vid Avenyn pågick 1872-97, hejdades tillfälligt vid Engelbrektsgatan tills Lorensbergsparken kunde genombrytas och stråket fortsatte söderut till Götaplatsen, som anlades lagom till stadens stora jubileumsutställning 1923.
Vid Avenyn färdigställdes först de s.k. "engelska" resp. "franska" kvarteren mittemot varandra (nr 3-17 resp. 4-14). De ritades av J.A. Westerberg 1872-77 som privatpalats i tre våningar för vardera en eller ett par familjer. Nr 3-17 gick i stram engelsk - "anglo-saxisk" - antikiserande stil medan nr 4-14 hade den franska barockstilens kraftiga fasadutsprång och livfulla takarkitektur. På denna sida Avenyn, men söder om Vasagatan, följde snart i samma anda en högre och ståtligare bebyggelse. I nuvarande kvarteret Örup uppfördes fyravåningshusen nr 16-22, arkitektoniskt samkomponerade med en överdådig ornering av fasder och tak. Karaktäristiskt för denna husrad är det storslagna intrycket, som erhålls genom de tornartade utsprången med sina bekrönta och dels fasadernas rytmiska indelning med hjälp av pilastrar i kolossalordning som åtskiljer de tätt sittande fönstren. Fasaderna med sin rika utsmyckning och förträdgårdarnas inhägnader har gjutna detaljer av cement, vilket var en etablerad metod i Göteborg sedan 1860-talet. Taken, där tornen är klädda med skiffer eller rutmönstrad zinkplåt, pryddes på franskt manér av zinkbeslagna kupor och gallerverk av järn. "Adrianopel" blev folkhumorns fyndiga smeknamn på kvarteret, som ritades 1880-83 av Adrian C. Peterson för byggnadsfirman N. Andersson & Co. Arkitekten var själv delägare och hade sin bostad på nr 18.

KÄLLOR: Byggnadsminnen 1978-1988 : förteckning över nya byggnadsminnen 1 juli 1978-31 december 1988 enligt lagen den 9 december 1960, nr 690. Stockholm: Riksantikvarieämbetet (RAÄ), 1989; (Uppsala: A & W)
Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 2001-04-10, Dnr 221-15-98.

Husen utgör numera den enda kvarterssidan med obruten 1880-tals karaktär mot Kungsportsavenyn, vilken tidigare varit helt präglad av denna byggnadsepok. Husen är uppförda av sten i fyra våningar, putsade och prydda med rik stuckdekor i nyrenässans samt avfärgade i vitt och gulvitt. Upphovsman var den kände göteborgsarkitekten Adrian C. Peterson, som själv bodde i nr 18. Vissa förändringar har ägt rum; butiker har inretts i bottenvåningarna och förgårdarnas planteringar borttagits men i övrigt är exteriörerna välbevarade.
Redan 1969 ansökte dåvarande stadsarkitekten i Göteborg om byggnadsminnesförklaring av fastigheterna. Ärendet kom att vila i avvaktan på att en stadsplan - aktualiserad av en rivningsbegäran av Kungsportsavenyn 18 - skulle färdigställas. Bevarandefrågan löstes, delvis med hjälp av allmänhetens kraftiga protester mot rivningen. Planen återställdes och huset räddades.

Göteborg var vid mitten av 1800-talet under stark tillväxt tack vare blomstrande handel och industri med utlandet. 1860 hade fästningsgördeln runt Göteborgs blivande affärscity ersatts av nya kvarter, publika byggnader och parker. Donationsjorden utanför parkbältet med Nya Allén, öster om förstaden Haga, upptogs dock alltjämt av odlingar och beteshagar samt spridda klungor av oordnad förstadsbebyggelse på den s.k. Hagaheden.
Stadens penningaristokrati såg de pågående omdaningarna i Europas storstäder som förebildliga. Särskilt utbyggnaden av Ringstrasse i Wien enligt en plan 1857 väckte samtidens beundran som tecken på det rika borgerskapets nya maktställning. I storstilat förslag till plan för Göteborgs utbyggnad framhölls 1863 "Hagaheden" som särskilt lämplig för ett storstadsmässigt bebyggande. I den 1866 stadfästa planen utgör den breda avenyn från Kungsportsbron söderut tillsammans med esplanaden Vasagatan planens huvudaxlar. Dessa gator blev på 1880-talet det nya mondäna Göteborgs förnämsta stråk med sina snörräta trädrader och palatslika fasader. Kungsportsavenyn fick särskilt monumental prägel genom kvartersvis samordnad arkitektur innanför planterade förgårdar. Utbyggnaden vid Avenyn pågick 1872-97, hejdades tillfälligt vid Engelbrektsgatan tills Lorensbergsparken kunde genombrytas och stråket fortsatte söderut till Götaplatsen, som anlades lagom till stadens stora jubileumsutställning 1923.
Vid Avenyn färdigställdes först de s.k. "engelska" resp. "franska" kvarteren mittemot varandra (nr 3-17 resp. 4-14). De ritades av J.A. Westerberg 1872-77 som privatpalats i tre våningar för vardera en eller ett par familjer. Nr 3-17 gick i stram engelsk - "anglo-saxisk" - antikiserande stil medan nr 4-14 hade den franska barockstilens kraftiga fasadutsprång och livfulla takarkitektur. På denna sida Avenyn, men söder om Vasagatan, följde snart i samma anda en högre och ståtligare bebyggelse. I nuvarande kvarteret Örup uppfördes fyravåningshusen nr 16-22, arkitektoniskt samkomponerade med en överdådig ornering av fasder och tak. Karaktäristiskt för denna husrad är det storslagna intrycket, som erhålls genom de tornartade utsprången med sina bekrönta och dels fasadernas rytmiska indelning med hjälp av pilastrar i kolossalordning som åtskiljer de tätt sittande fönstren. Fasaderna med sin rika utsmyckning och förträdgårdarnas inhägnader har gjutna detaljer av cement, vilket var en etablerad metod i Göteborg sedan 1860-talet. Taken, där tornen är klädda med skiffer eller rutmönstrad zinkplåt, pryddes på franskt manér av zinkbeslagna kupor och gallerverk av järn. "Adrianopel" blev folkhumorns fyndiga smeknamn på kvarteret, som ritades 1880-83 av Adrian C. Peterson för byggnadsfirman N. Andersson & Co. Arkitekten var själv delägare och hade sin bostad på nr 18.

KÄLLOR: Byggnadsminnen 1978-1988 : förteckning över nya byggnadsminnen 1 juli 1978-31 december 1988 enligt lagen den 9 december 1960, nr 690. Stockholm: Riksantikvarieämbetet (RAÄ), 1989; (Uppsala: A & W)
Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 2001-04-10, Dnr 221-15-98.

Husen utgör numera den enda kvarterssidan med obruten 1880-tals karaktär mot Kungsportsavenyn, vilken tidigare varit helt präglad av denna byggnadsepok. Husen är uppförda av sten i fyra våningar, putsade och prydda med rik stuckdekor i nyrenässans samt avfärgade i vitt och gulvitt. Upphovsman var den kände göteborgsarkitekten Adrian C. Peterson, som själv bodde i nr 18. Vissa förändringar har ägt rum; butiker har inretts i bottenvåningarna och förgårdarnas planteringar borttagits men i övrigt är exteriörerna välbevarade.
Redan 1969 ansökte dåvarande stadsarkitekten i Göteborg om byggnadsminnesförklaring av fastigheterna. Ärendet kom att vila i avvaktan på att en stadsplan - aktualiserad av en rivningsbegäran av Kungsportsavenyn 18 - skulle färdigställas. Bevarandefrågan löstes, delvis med hjälp av allmänhetens kraftiga protester mot rivningen. Planen återställdes och huset räddades.

Göteborg var vid mitten av 1800-talet under stark tillväxt tack vare blomstrande handel och industri med utlandet. 1860 hade fästningsgördeln runt Göteborgs blivande affärscity ersatts av nya kvarter, publika byggnader och parker. Donationsjorden utanför parkbältet med Nya Allén, öster om förstaden Haga, upptogs dock alltjämt av odlingar och beteshagar samt spridda klungor av oordnad förstadsbebyggelse på den s.k. Hagaheden.
Stadens penningaristokrati såg de pågående omdaningarna i Europas storstäder som förebildliga. Särskilt utbyggnaden av Ringstrasse i Wien enligt en plan 1857 väckte samtidens beundran som tecken på det rika borgerskapets nya maktställning. I storstilat förslag till plan för Göteborgs utbyggnad framhölls 1863 "Hagaheden" som särskilt lämplig för ett storstadsmässigt bebyggande. I den 1866 stadfästa planen utgör den breda avenyn från Kungsportsbron söderut tillsammans med esplanaden Vasagatan planens huvudaxlar. Dessa gator blev på 1880-talet det nya mondäna Göteborgs förnämsta stråk med sina snörräta trädrader och palatslika fasader. Kungsportsavenyn fick särskilt monumental prägel genom kvartersvis samordnad arkitektur innanför planterade förgårdar. Utbyggnaden vid Avenyn pågick 1872-97, hejdades tillfälligt vid Engelbrektsgatan tills Lorensbergsparken kunde genombrytas och stråket fortsatte söderut till Götaplatsen, som anlades lagom till stadens stora jubileumsutställning 1923.
Vid Avenyn färdigställdes först de s.k. "engelska" resp. "franska" kvarteren mittemot varandra (nr 3-17 resp. 4-14). De ritades av J.A. Westerberg 1872-77 som privatpalats i tre våningar för vardera en eller ett par familjer. Nr 3-17 gick i stram engelsk - "anglo-saxisk" - antikiserande stil medan nr 4-14 hade den franska barockstilens kraftiga fasadutsprång och livfulla takarkitektur. På denna sida Avenyn, men söder om Vasagatan, följde snart i samma anda en högre och ståtligare bebyggelse. I nuvarande kvarteret Örup uppfördes fyravåningshusen nr 16-22, arkitektoniskt samkomponerade med en överdådig ornering av fasder och tak. Karaktäristiskt för denna husrad är det storslagna intrycket, som erhålls genom de tornartade utsprången med sina bekrönta och dels fasadernas rytmiska indelning med hjälp av pilastrar i kolossalordning som åtskiljer de tätt sittande fönstren. Fasaderna med sin rika utsmyckning och förträdgårdarnas inhägnader har gjutna detaljer av cement, vilket var en etablerad metod i Göteborg sedan 1860-talet. Taken, där tornen är klädda med skiffer eller rutmönstrad zinkplåt, pryddes på franskt manér av zinkbeslagna kupor och gallerverk av järn. "Adrianopel" blev folkhumorns fyndiga smeknamn på kvarteret, som ritades 1880-83 av Adrian C. Peterson för byggnadsfirman N. Andersson & Co. Arkitekten var själv delägare och hade sin bostad på nr 18.

KÄLLOR: Byggnadsminnen 1978-1988 : förteckning över nya byggnadsminnen 1 juli 1978-31 december 1988 enligt lagen den 9 december 1960, nr 690. Stockholm: Riksantikvarieämbetet (RAÄ), 1989; (Uppsala: A & W)
Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 2001-04-10, Dnr 221-15-98.

Husen utgör numera den enda kvarterssidan med obruten 1880-tals karaktär mot Kungsportsavenyn, vilken tidigare varit helt präglad av denna byggnadsepok. Husen är uppförda av sten i fyra våningar, putsade och prydda med rik stuckdekor i nyrenässans samt avfärgade i vitt och gulvitt. Upphovsman var den kände göteborgsarkitekten Adrian C. Peterson, som själv bodde i nr 18. Vissa förändringar har ägt rum; butiker har inretts i bottenvåningarna och förgårdarnas planteringar borttagits men i övrigt är exteriörerna välbevarade.
Redan 1969 ansökte dåvarande stadsarkitekten i Göteborg om byggnadsminnesförklaring av fastigheterna. Ärendet kom att vila i avvaktan på att en stadsplan - aktualiserad av en rivningsbegäran av Kungsportsavenyn 18 - skulle färdigställas. Bevarandefrågan löstes, delvis med hjälp av allmänhetens kraftiga protester mot rivningen. Planen återställdes och huset räddades.

Göteborg var vid mitten av 1800-talet under stark tillväxt tack vare blomstrande handel och industri med utlandet. 1860 hade fästningsgördeln runt Göteborgs blivande affärscity ersatts av nya kvarter, publika byggnader och parker. Donationsjorden utanför parkbältet med Nya Allén, öster om förstaden Haga, upptogs dock alltjämt av odlingar och beteshagar samt spridda klungor av oordnad förstadsbebyggelse på den s.k. Hagaheden.
Stadens penningaristokrati såg de pågående omdaningarna i Europas storstäder som förebildliga. Särskilt utbyggnaden av Ringstrasse i Wien enligt en plan 1857 väckte samtidens beundran som tecken på det rika borgerskapets nya maktställning. I storstilat förslag till plan för Göteborgs utbyggnad framhölls 1863 "Hagaheden" som särskilt lämplig för ett storstadsmässigt bebyggande. I den 1866 stadfästa planen utgör den breda avenyn från Kungsportsbron söderut tillsammans med esplanaden Vasagatan planens huvudaxlar. Dessa gator blev på 1880-talet det nya mondäna Göteborgs förnämsta stråk med sina snörräta trädrader och palatslika fasader. Kungsportsavenyn fick särskilt monumental prägel genom kvartersvis samordnad arkitektur innanför planterade förgårdar. Utbyggnaden vid Avenyn pågick 1872-97, hejdades tillfälligt vid Engelbrektsgatan tills Lorensbergsparken kunde genombrytas och stråket fortsatte söderut till Götaplatsen, som anlades lagom till stadens stora jubileumsutställning 1923.
Vid Avenyn färdigställdes först de s.k. "engelska" resp. "franska" kvarteren mittemot varandra (nr 3-17 resp. 4-14). De ritades av J.A. Westerberg 1872-77 som privatpalats i tre våningar för vardera en eller ett par familjer. Nr 3-17 gick i stram engelsk - "anglo-saxisk" - antikiserande stil medan nr 4-14 hade den franska barockstilens kraftiga fasadutsprång och livfulla takarkitektur. På denna sida Avenyn, men söder om Vasagatan, följde snart i samma anda en högre och ståtligare bebyggelse. I nuvarande kvarteret Örup uppfördes fyravåningshusen nr 16-22, arkitektoniskt samkomponerade med en överdådig ornering av fasder och tak. Karaktäristiskt för denna husrad är det storslagna intrycket, som erhålls genom de tornartade utsprången med sina bekrönta och dels fasadernas rytmiska indelning med hjälp av pilastrar i kolossalordning som åtskiljer de tätt sittande fönstren. Fasaderna med sin rika utsmyckning och förträdgårdarnas inhägnader har gjutna detaljer av cement, vilket var en etablerad metod i Göteborg sedan 1860-talet. Taken, där tornen är klädda med skiffer eller rutmönstrad zinkplåt, pryddes på franskt manér av zinkbeslagna kupor och gallerverk av järn. "Adrianopel" blev folkhumorns fyndiga smeknamn på kvarteret, som ritades 1880-83 av Adrian C. Peterson för byggnadsfirman N. Andersson & Co. Arkitekten var själv delägare och hade sin bostad på nr 18.

KÄLLOR: Byggnadsminnen 1978-1988 : förteckning över nya byggnadsminnen 1 juli 1978-31 december 1988 enligt lagen den 9 december 1960, nr 690. Stockholm: Riksantikvarieämbetet (RAÄ), 1989; (Uppsala: A & W)
Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 2001-04-10, Dnr 221-15-98.