The Book of the Dead, Dödsboken

The Book of the Dead is the modern term for a collection of texts or chapters written on papyri, coffins and other funerary objects. The Egyptians referred to it as ‘The book of coming forth by day’, the purpose of which was to guide the deceased past the dangers of the netherworld to, hopefully, a paradisiacal existence in the Field of Reeds.
There are altogether almost two hundred chapters but none of the surviving Books of the Dead includes all of them. Every papyrus is made up of a selection of texts and images (vignettes). Those who could afford it commissioned a personal selection of chapters and images. Others bought a pre-written papyrus on which the author filled in the name of the buyer in the right places. A Book of Death papyrus could measure tens of metres in length.
The first papyri of the Book of the Dead were written at the beginning of the New Kingdom but many of the texts have a longer history. Some of them originate from the Pyramid Texts written on the walls of royal tombs during the Old Kingdom. New chapters were added over time and the collection lived on throughout the Middle Kingdom as the Coffin Texts, some of which were ultimately incorporated in the Book of the Dead.

Weighing of the heart
One of the most popular chapters of the Book of the Dead is Chapter 125, where the heart of the dead is weighed before the Court of Osiris. The picture in the middle of this showcase is a copy of a papyrus that once belonged to a man called Ani.
The picture shows the heart of Ani, which contains all his thoughts and actions in life, being weighed against the feather of Maat, representing order and justice.
If the heart does not weigh the same as the feather, it will be thrown to Ammit, a monster that is part lion, part hippopotamus and part crocodile. If Ammit devours the heart, the deceased no longer has the chance of an eternal afterlife.
In the image the dead Ani enters from the left. Anubis is seen sitting underneath the scales, adjusting the plummet. To the right is Thoth, the scribe of the gods, making notes. He is also present as a small baboon on the scales. On the far right awaits Ammit.

Dödsboken är en modern benämning på en samling texter eller kapitel, som skrevs på papyrus, kistor och andra föremål som lades i graven. Egyptierna kallade den Boken om att komma ut i dagen. Dess uppgift var att vägleda den döde, förbi underjordens faror, fram till en paradisisk tillvaro på Vassfälten.
Sammanlagt finns närmare tvåhundra kapitel, men ingen bevarad Dödsbok innehåller alla. Varje papyrus är ett urval av texter och bilder (vignetter). Den som hade råd kunde göra sitt eget urval. Andra köpte färdigskrivna papyrer, där skrivaren bara fyllde i beställarens namn på rätt ställen i texten. Vissa dödsbokspapyrer kunde bli tiotals meter långa.
De första dödsbokspapyrerna sammanställdes vid Nya rikets början, men flera av texterna har en längre historia. Några har sitt ursprung i de Pyramidtexter som skrevs på kungagravarnas väggar under Gamla riket. Med tiden lades nya kapitel till och samlingen levde vidare som Mellersta rikets Sarkofagtexter, en del för att slutligen ingå i Dödsboken.

Vägningen av hjärtat
Ett av de populäraste kapitlen i Dödsboken var nr 125, där den dödes hjärta vägs inför Osiris domstol. Bilden i monterns mitt är en kopia av en papyrus som tillhörde en man vid namn Ani.
Den visar hur Anis hjärta, som innehåller allt han tänkt och gjort i livet, vägs mot en fjäder, symbolen för gudinnan Maat, som står för rättvisa och harmoni.
Det gäller att det väger jämnt. Annars kastas hjärtat till Ammit, en kombination av lejon, flodhäst och krokodil. Om Ammit slukar hjärtat har den döde inte längre någon chans till ett evigt liv.
På bilden kommer den döde Ani in från vänster. Anubis sitter under vågen och justerar lodet. Till höger står Thoth, gudarnas skrivare, och för anteckningar. Han finns också med som en liten babian uppe på vågen. Allra längst till höger väntar monstret Ammit.