Dödsboken är en modern benämning på en samling texter eller kapitel, som skrevs på papyrus, kistor och andra föremål som lades i graven. Egyptierna kallade den Boken om att komma ut i dagen. Dess uppgift var att vägleda den döde, förbi underjordens faror, fram till en paradisisk tillvaro på Vassfälten.
Sammanlagt finns närmare tvåhundra kapitel, men ingen bevarad Dödsbok innehåller alla. Varje papyrus är ett urval av texter och bilder (vignetter). Den som hade råd kunde göra sitt eget urval. Andra köpte färdigskrivna papyrer, där skrivaren bara fyllde i beställarens namn på rätt ställen i texten. Vissa dödsbokspapyrer kunde bli tiotals meter långa.
De första dödsbokspapyrerna sammanställdes vid Nya rikets början, men flera av texterna har en längre historia. Några har sitt ursprung i de Pyramidtexter som skrevs på kungagravarnas väggar under Gamla riket. Med tiden lades nya kapitel till och samlingen levde vidare som Mellersta rikets Sarkofagtexter, en del för att slutligen ingå i Dödsboken.
Vägningen av hjärtat
Ett av de populäraste kapitlen i Dödsboken var nr 125, där den dödes hjärta vägs inför Osiris domstol. Bilden i monterns mitt är en kopia av en papyrus som tillhörde en man vid namn Ani.
Den visar hur Anis hjärta, som innehåller allt han tänkt och gjort i livet, vägs mot en fjäder, symbolen för gudinnan Maat, som står för rättvisa och harmoni.
Det gäller att det väger jämnt. Annars kastas hjärtat till Ammit, en kombination av lejon, flodhäst och krokodil. Om Ammit slukar hjärtat har den döde inte längre någon chans till ett evigt liv.
På bilden kommer den döde Ani in från vänster. Anubis sitter under vågen och justerar lodet. Till höger står Thoth, gudarnas skrivare, och för anteckningar. Han finns också med som en liten babian uppe på vågen. Allra längst till höger väntar monstret Ammit.