Armborst

För uppgifter om givaren, se UM002249.

Litteratur:
Alm, J. Europeiska armborst, en översikt. Nordlundes, 1947, København 1947. Särtryck ur: Vaabenhistoriske Aarbøger.
Brusewitz, G.: Elfsyssel. Södra Bohus-Län. Historiska minnen. 1864, s. 291 - 292.
Payne-Gallwey, Ralph: The crossbow: mediaeval and modern military and sporting : its construction, history & management , (1903), 2. ed., London : Holland Press, 1990.
Sydsamisk slöjd : mönster och teknik i horn, trä, tenn, läder, band. Utgiven av Västerbottens museum och Same-ätnams slöjdutskott. Särtryck ur Västerbotten 1970.

Ur Svenska Akademiens ordbok:
ARMBORST-NÖT: i armborstloppets bakre ända anbragt ben- l. järnskifva, bakom hvilken den spända strängen lades o. från hvilken den medelst en aftryckare frigjordes vid afskjutandet.

Ur Nationalencyklopedin, NE.se: Armborst
Armborst (av medeltidslat. arcubali´sta, av lat. a´rcus ''båge'' och balli´sta ''kastmaskin''), ett skjutvapen, som i sin utvecklade form består av bågstav med sträng, stock och lås.
---
I nordiska källor är armborstet först omnämnt på 1100-talet. Under detta århundrade ledde den tekniska utvecklingen till att armborstet började tränga undan bågen som det främsta skjutvapnet i Västeuropa; ett undantag var dock de engelska långbågarna. Förbättringarna bestod bl.a. i att strängen inte längre frigjordes med handen direkt från stränghaket utan via mekaniska avtryckarmekanismer.

Under 1200-talet ersattes bågstaven av trä med den s.k. hornbågen av horn, ben och senor. Under tidigt 1400-tal kom sedan stålbågen. Utvecklingen mot alltmer kraftfulla och svårspända bågar ledde till att fotbyglar, spännbälten och hävstångsanordningar, s.k. gås- eller getfötter, infördes. Stålbågarna krävde bågkranar eller vindspel med trissor för att kunna spännas. Trots dessa och andra förbättringar undanträngdes armborsten under 1500-talet av de effektivare handeldvapnen. De fortsatte dock att användas som folkliga jaktvapen och för nöjesskytte.

Vapnets popularitet under medeltiden berodde på att det erbjöd hög skjutberedskap, god träffsäkerhet och genomslagsförmåga även på förhållandevis långa avstånd samt en i jämförelse med bågen kort övningstid. Till armborstet hörde pilar som var specialutformade antingen för krig eller för jakt. Även kularmborst förekom.

Bilagepärm under UM0022: "Recalling Ancestral Voices", rapport från ett interreg-projekt om en databas för samiska föremål på museer i Norden. Sunna Kuoljok, Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum, Jokkmokk 2007, (35 sidor).
Bohusläns museum bidrar med 14 föremål i databasen; UM000022, UM000023, UM000111, UM000237, UM000238, UM000476, UM001154, UM002249, UM002250, UM002457, UM002479, UM002484, UM006105 och UM025429.

Mått forts. Stocken 5 cm tjock, 107,5 cm lång, stålbågen 92,5 cm lång; fotbygeln 12 x 14 cm.

Kraftig handsmidd stålbåge fastgjord mot trästocken med handsmidd nit med kvadratiskt huvud. Iläggningar med dekorskurna plattor av horn, placerade utmed stockens alla sidor på stockens nedre halva. Hornet är dekorerat med rika yttäckande mörkfärgade ristningar av samisk typ och är fästade med handsmidd spik och en modern spårskruv. En hornplatta saknas. Armborstnöt med anläggningsyta och axel av järn
Kantig fotbygel av trä, senare komplettering. Kort pilränna, lång smidd avtryckare med rullad ände, fästad i stocken med senare mutter och skruv.
Bågstängen av rep, senare komplettering.
Bågens infästning är otypisk och ej lika kraftig som dessa brukar vara och är därför troligen ett senare tillägg.

Ur handskrivna katalogen 1957-1958:
Armborst, Lappbåge
L. 107,5, bågen: 89,5 cm; järnbåge, i övr. trä och ben, d. senare m. inristad dekor; sträng av flätat snöre. Rostig.

Lappkatalog: 7

Se Länkad fil/Referenser samt Bilagepärmen med kompletterande upplysningar för UM002484 och UM001154 i brev från Statens Försvarshistoriska Museer, Erik Walberg, konservator Metall -och vapensektionen, december 2002 samt UM002249 med artikel ur Bohusläningen 19/6 1931; Värdefullt nyförvärv till Uddevalla museum.
Donation av häradshövding A. M. von Proschwitz.