Modell av Ledningscentral Typ A

Föremålet ingår i en mindre grupp objekt skänkta av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som hämtades från ett äldre civilförsvarslager i Kristinehamn. Eftersom de skulle avyttras tillfrågades Armémuseum om något av den stora mängd föremål kunde vara intressanta att bevara. De skänkta föremålen representerar utvalda delar av Civilförsvarets materiel och undervisningsutrustning under kalla kriget. De klargör hur civilbefolkningen skulle skyddas vid en kris- eller krigsliknande situation.

Ledningscentraler i bergrum byggdes ut i ett intensivt skede under 1950-talet. Här skulle kommun, räddningstjänst och sjukvård samverka i en krissituation. Modellen beskriver Typ A i två våningsplan vilka senare moderniserades för att kunna motstå de kraftigare vätebomber som utvecklades under samma årtionde. Föremålet visar hur ledningscentralen är inrättad med rum för taktiska genomgångar, sovlogement, toaletter och separat reservkraftverk. Lokalerna var anpassade för mellan 60 - 100 personer. En verklig motsvarighet till denna modell fanns exempelvis i distriktscentralen HC Nyköping.

Typexempel på huvudcentral i berg, inbyggd i plexiglashuv.

Ledningscentral Typ A. Ledningscentralerna delades in typ A-F beroende på storlekar där A utgjorde den största och F den minsta. I vissa civilförsvarsområden fanns även särskilda centraler benämnda A större. Moderniseringar gjordes under 1980-talet och alla anläggningar delades in i sju kategorier där typ A föll in under den nya beteckningen Kategori 1.

Vanligtvis gjordes generella modeller av olika typer av skyddsrum och ledningscentraler men sällan av denna detaljrikedom, vilket gör den sällsynt.
Kategori 1 (Berganläggningar byggda 1950 1960). Anläggningarna bestod av ett större bergrum för huvudbyggnaden och ett mindre för reservkraft. Bergrummen var belägna på varsin sida om en ingångstunnel. Separat nödutgångstunnel saknades. Skyddet mot luftstötvågor bestod endast av enkla skyddsbarriärer. I luftintagen fanns stenfilter och singelventiler. Avloppet var oftast helt utan skydd både mot luftstötvåg och gasinträngning. Pumpgrop saknades. Kabelintagen utfördes med ingjutna kablar eller dåligt tätade genomföringar i cementrör eller rörhylsor. Kabelgenomföringar av typ KGH, KGF och KGB saknades. Gasskyddet bestod av enkla betongväggar som ofta uppvisade stora läckage, framför allt via genomstick för dräneringen. Därmed var gasskyddet ofta bristfälligt. Fasta saneringsanordningar saknades.

Anläggningarna gav ändå som regel gott skydd mot konventionella vapen medan skyddet mot kärnvapen var desto sämre.
Inbyggnaden hade två våningar. Entréutrymmet var litet. Arbetsutrymmena uppdelades i många små rum som hade dåliga ljud- och ljusförhållanden. Brandbelastningen var hög på grund av träkonstruktioner. Otillräckligt kök och matsal för tillredning eller varmhållning och utspisning av mat. Förläggningsutrymmen hade tämligen låg standard och med ofta brandfarlig inredning.

Maskinutrymmena små och ofta utförda med låg ljudisolering vilket gjorde att ljud strömmade från till den övriga anläggningen. Det som inte finns med på modellen och som beskrivs i texten ovan är ingångstunneln och det mindre bergrummet för reservkraften.