Stridsvagn m/37

Strv m/37

Försvarsbeslutet 1936 angav att Krigsmakten skulle förstärkas m h t bl a Tysklands upprustning. Det dåvarande regementet med stridsvagnsutbildning I 2 Kungl Göta Livgarde förlagt i Stockholm skulle läggas ner 1 oktober 1939 (så gjordes också, en månad efter 2 VK hade brutit ut!!) och stridsvagnarna fördelas på I 9 Kungl Skaraborgs regemente med 1/3 och I 10 Kungl Södermanlands regemente med 2/3.

Det befintliga beståndet av stridsvagnar var vid beslutets fattande c:a 10 st av blandade modeller och med undantag av 3 st strv m/31 helt omoderna.

För att få underlag för anskaffning åkte en delegation runt till olika firmor utomlands och efter diverse prov och offerter beslutades att genomföra inköp av en tjeckisk stridsvagn, AH- IV- S, som skulle tillverkas i Sverige. Priset var lågt och viktigt för att få många stridsvagnar och bl a kunna genomföra övningar i bataljon. Som tung stridsvagn inköptes från Landsverk strv m/38.

1 vagn inköptes färdig från CKD i Prag, den var dock försedd med stålplåt i stället för pansar. Byte skedde senare i Sverige. Modellen blev efter svenska önskemål något ändrad, bl a blev vagnen förlängd 200 mm och en Volvomotor inmonterades i stället för den befintliga tjeckiska, svenska kulsprutor m/36 för stridsvagn, den ena med höger och den andra vänstermatning (luftkyld, ej att förväxla med den vattenkylda m/36) och radioutrustning.

46 st beställdes och tillverkades vid Jungner i Oskarshamn. CKD gjorde på eget initiativ ytterligare två vagnar som 16/5 1938 erbjöds svenska staten för totalt

84.480 / 2 st. Budet accepterades så hela antalet blev totalt 48 st.

En nyhet på denna vagn var förvalsväxelåda, en mycket tidig automatlåda, där man själv valde växel men inget hände förrän föraren trampade ner kopplingspedalen. Det gjorde att växling skedde snabbt och smidigt, inget kuggraspande.

De första vagnarna levererades till Krigsmakten under 1938 och slutleverans var genomförd våren 1939. Den var då redan omodern men pengarna räckte inte till bättre vagn eftersom man ville ha många.

Mycket av det som idag är naturligt i en stridsvagn saknas, t ex glasperiskop för utblick, utan här är det syftspringor som gäller. Dessa måste naturligtvis stängas vid beskjutning då annars smält bly stänker in i vagnen, vilket resulterar i att man inget ser ut vid körning. Förbindelsen mellan vagnchef och förare var talrör, enkelt och praktiskt, senare även 3 olikfärgade lampor som föraren fick signal om vad som skulle göras genom flera kombinationer.

Alla som ser vagnen uppfattar den som liten och det är den även invändigt. Men man bör ta i beaktande att tidigare togs särskilt småvuxna ut till strvtjänst, gärna under 1,60 i längd, så problemet var kanske inte så stort.

Vagnen var mycket driftsduglig och klarade av långa marscher utan besvär. Så berättas att när 3. strvkomp från I 9 skulle tågtransporteras till Värmland för tjänst efter tysk ockupation av Norge fick man vanlig godsfinkor i stället för öppna flakvagnar men det gick att trycka vagnarna in genom dörrarna. Dock var en jvgvagn för lite var beställd så en stridsvagn gick på landsväg 25 mil och anlände bara några timmar efter tåget!

Även något halvår tidigare då beredskapen höjdes gick strv m/37 långa sträckor på landsväg i övre Norrland mot finska gränsen. Avlastning hade skett i trakten av Luleå för järnvägen gick inte längre.

Från 1943 hade den varit placerad på Gotland för att jaga fallskärmslandsatt trupp. Eftersom vagnen är snabb, 60 km/tim, bör den varit bra för den uppgiften. Efter larm, om vagnarna var i Visby kunde de inom 1½ timme varit framme vid vilken plats som helst på Gotland.

På den tiden fanns inga möjligheter att landsätta tung materiel med fallskärm, bara med glidplan, och kroppsskydd saknades hos soldaterna. Inte heller närpvvapen förekom i någon större utsträckning.

Ett antal vagnar användes en tid på de förband som hade strv m/41 som körövningsvagn eftersom både växellåda och styrsystem hos storebror strv m/41 är identiska och då behövde man inte slita på den nya vagnen för det blir alltid skador när nya soldater skall lära sig köra. Körkort var definitivt inte var mans egendom på den tiden.

Åtminstone 5 st kördugliga vagnar finns kvar och 2 som monument.