Kashgars basar; verktyg och musikinstrument, The Bazaar in Kashgar; tools and musical instruments

I Kashgars basar handlade man inte bara med färdiga varor och föremål. I eller innanför butikerna förädlades råmaterial och tillverkades föremål. Huggjärn, sågar och borrar användes för att tillverka möbler och byggnadsdetaljer, men verktygen såldes också, precis som redskap för jordbruket. Med bomullsharpan fluffades bomullen upp för att stoppas i bolstrar. Den tvåsträngade ”dutaren” kunde höras, men också köpas.

Den omfattande samling av föremål från Kashgar i västligaste Kina, som missionären Lars Erik Högberg och hans medarbetare systematiskt byggde upp, var avsedd för missionsutställningen i Stockholm 1907.

Avsikten var att visa upp den miljö i vilken missionärerna verkade. Eftersom de, vid sidan av det kristna förkunnandet, närmade sig lokalbefolkningen genom sjukvård och vad man skulle kunna kalla ”utvecklingsarbete” skulle utställningen spegla detta. Den skulle visa att Sinkiangs befolkning var i behov av undervisning, men att man i detta avlägsna hörn av innersta Asien också hade kunskap att bygga på, inte minst inom hantverken.

The bazaar in Kashgar was used not only for trade with readymade things. Inside the shops were workshops where raw materials were treated and items produced. Chisels, saws and drills were used to make furniture and details for buildings, but the tools too were traded, just like the agricultural devices. A cotton bow was used to fluff up the cotton before it was filled into the bolsters. The two-stringed “dutar” could be heard, and bought.

The extensive collection of objects from Kashgar in the most western part of China formed by the missionary Lars Erik Högberg and his collaborators was intended for the mission exhibition arranged in Stockholm 1907.

The aim was to present the working environment of the missionaries. Apart from their Christian evangelization they were getting closer to the local population by way of health care and what could be named “development work”. The idea was to let this be mirrored in the exhibition; to show that the population of Sinkiang was in need of education, and that even in this remote corner of Asia there was existing knowledge to draw on, particularly in the crafts.