KULTURLANDSKAPSREGION SÖRMLÄNDSKA SJÖPLATÅN

Centrala Södermanland har kallats "den sköna lustgården". Orden är Selma Lagerlöfs och syftar på det naturgeografiskt omväxlande och parklikt kultiverade, sjörika sprickdalslandskapet. Här dominerar de stora godsen med sina öppna arealer och tillhörande dagsverkstorp. Här och där avlöses emellertid denna bebyggelsebild av välbevarade, små bondgårdar i en arkaisk miljö. Få trakter i Sverige är ännu så agrart präglade som det inre av Södermanland men skogsplantering och annan omställning av jordbruksmark är omfattande. Det finns ingen riktigt bra förklaring till det stora antalet frälsegårdar i det inre av Södermanland. På många sätt liknade området redan tidigt den övriga Mälardalen. Sprickdalarna, fornlämningstätheten, namnskicket, kulturmarkens organisation osv. har typiska mellansvenska drag. Däremot -r bebyggelseenheternas kamerala storlek avvikande. Taxeringen av det typiska godset eller den typiska byn överstiger sällan 2 mantal, normalvärdet rör sig om 1 mantal per bebyggelseenhet. Likaså är landskapets variation mellan öppenhet och slutenhet mycket lad. "Ingenting fick lov att riktigt breda ut sig", skriver Selma Lagerlöf i berättelsen om Nils Holgersson. Kanske var de små skifteslagen, för att nu använda en modern term, den historiska orsaken till de fria böndernas svaga ställning och frälsemännens dominans på den sörmländska sjöplatån.
De mest karakteristiska landskapen återfinns kring sjöarna Yngaren, Långhalsen och Båvcn i Nyköpingsåns vattensystem samt i Flodabygden. Gåsinge-Dillnäs socknar i norra delen av regionen har ett avvikande, öppet landskap med stora, geometriskt regelbundna, reglerade byar.
KÄLLOR:
TEXT - Sporrong, Ulf: Odlingslandskap och landskapsbild. 1996.
KARTBILD - Sveriges nationalatlas Kulturlandskapet och bebyggelsen. 1994.