Napoleon I

Napo´leon I (franska Napoléon Ier), ursprungligen Napoleone Buonaparte, senare Napoléon Bonaparte, född 15 augusti 1769, död 5 maj 1821, fransmännens kejsare 1804–14 och 1815; jfr släktartikel Bonaparte. Som tioåring sändes Napoleon, som var född på Korsika, till fastlandet för militärutbildning och blev officer 1785. Napoleon, som studerat historia och politik och påverkats av upplysningsidéerna, anslöt sig efter revolutionen till jakobinerna. Han befordrades till general 1793, utsågs 1795 till chef för inrikesarmén och efter att ha slagit ned det rojalistiska vendémiaireupproret till befälhavare över armén i Italien 1796. Detta år gifte han sig med Joséphine de Beauharnais. Inte minst tack vare henne vann han inträde i politiskt inflytelserika kretsar.

Det italienska fälttåget 1796–97 gav Napoleon tillfälle att visa sin militära, politiska och administrativa skicklighet. Han tvingade Österrike till freden i Campo Formio 1797 och skapade lydrepubliker av erövrade italienska områden. Då Napoleon vid fructidorkuppen 1797 även hjälpt till att avvärja det rojalistiska hotet i Paris framträdde han nu som landets starke man. Han sökte 1798–99 att genom en militärexpedition till Egypten avskära Storbritanniens förbindelser med Indien och på så sätt betvinga den enda återstående fienden. Militärt blev företaget ett misslyckande.

Efter hemkomsten ingick Napoleon tillsammans med bl.a. Sieyès en sammansvärjning i syfte att ersätta direktoriet med en stabilare regim. Den 9–10 november 1799 (18–19 brumaire) genomförde han en militärkupp, brumairekuppen, och blev i egenskap av förste konsul (av tre) Frankrikes oinskränkte härskare. Sedan Napoleon på nytt besegrat Österrike slöts freden i Lunéville 1801, och 1802 ingicks fred med Storbritannien i Amiens. Sistnämnda år blev Napoleon förste konsul på livstid. År 1804 lät han utropa sig till fransmännens kejsare och kröntes samma år. Samtliga regimförändringar godkändes med överväldigande majoritet i plebiscit. (NE, 2010-10-14)