Hallongrottan, Stockholm Unstraight

En rosa boklåda

Hallongrottan Böcker och kuriosa öppnades den första september 2006 av Bitte Andersson. Den första oktober 2010 övertog Alle Eriksson och Lotta Vilde Wahl verksamheten och drev butiken fram till januari 2013.

I sin nuvarande form finns Hallongrottan som bokklubb, bokhandel på nätet, ett nätverk i under namnet Hallongrottans vänner samt som arrangör av olika feministiska evenemang.

Bitte Andersson gick konstnärsutbildningen (kandidatprogrammet) på Konstfack och slogs av hur icke-kommunikativ konstnärsvärlden tedde sig; som att det var fult att vara folklig. Det var underförstått att man vände sig till konstvärlden och inte till allmänheten med sitt arbete. Bitte fick härigenom ett starkt behov av att göra något ”annat” mer interaktivt med samhället efter skolan, i stället för att satsa på en karriär inom konstvärlden. Hon hade tidigare gjort en massa Fanzines med sin bästa kompis , spelat i band och drivit klubbar: ”Så jag var van med det här ”Do-it-yourself”-tänket.”

Ett tredimensionellt Fanzine

Bitte lyckades få ett lån av Ekobanken i Järna: pengarna räckte till en kassaapparat, en fasadskylt, göra en hemsida och till att renovera lokalen. Så när det var dags att köpa böcker fanns det nästan inga pengar kvar… Men kunderna kom och var så snälla och köpte de få böckerna så att det räckte till att köpa in litet fler böcker och så rullade det på. Bitte beskriver idén om Hallongrottan som ett Fanzine i 3D:

”Om man tänker sig ett Fanzine som en plattform för en egen röst i media: man behöver inte hoppas på att bli publicerad av någon annan och man kan skriva så mycket och hur långt som helst och det behöver inte vara bra, man kan göra det för att det är kul. Jag tänkte att Hallongrottan kunde vara en plattform för , i stället för text, politiska möten, en social mötesplats för hbt- och feministvärlden.”

Hon var inte särskilt litteraturintresserad eller hade något intresse av att driva butik men hon tänkte att det fanns ett behov av en fysisk mötesplats. Att det skulle vara litet som en skyddad verkstad för möten:

”det här var efterden där hemska Fi-katastrofen. Efter det så kände jagatt feminister borde aldrig mer behöva ha sina interna konflikter i massmedia, för det blev verkligen pannkaka.”[i]

Hon tänkte att om man har ett ställe för att stöta och blöta sina idéer så kanske man kunde komma framåt. ”Att man kunde lösa konflikterna och komma vidare istället för att slita sönder varandra”

Bitte hade också som idé att bjuda in saker som räknades som varandras motsatser: till skillnad mot internet där det tillexempel kan vara svårt att avgöra vad som är sarkasm och inte så kan man, i det fysiska mötet, vara ganska ödmjuka och kanske försöka förstå vad den andra säger. Hon fick också utstå en del kritik för vissa val av litteratur men hon utgick från att alla som själva kallade sig för feminister kunde få ha sina grejer i Hallongrottan.

Varje vecka hade Hallongrottan ett till tre kvällsevenemang: öppningsveckan var det evenemang varje kväll ”det var nästan som en festival”. Bittes dåvarande partner Anna-Maria Sörberg kände”alla kändisar” i hbt-världen då; personer som Ulrika Dahl, Tiina Rosenberg och Birgitta Stenberg ställde upp gratis och det drog massor med folk.

”Då fick jag se alla heteronormen i vitögat och tänkte: wow, jag kan göra en film som bryter mot alla de här normerna.”

Efter fyra år med Hallongrottan återvände Bitte till Konstfack . Om åren med Hallongrottan säger hon att det bästa var alla människor hon mött och att hon fått en ”jättepositiv yrkesskada”; heteromekanismerna framträder för henne extra tydligt.

Det blev starten till filmprojektet Dyke Hard, en film med cirka 180 medverkande ”Och nästan alla kommer från Hallongrottan”.

Fotnot: Bitte Anderssons film ”Dyke Hard” har premiär 2014.

[i] Alla citat i texten är av Bitte Andersson, Konstfack 2013-06-12