Teceremonier och teets väg (chadô), Japan-te

Tea ceremonies and the way of the
tea (chadô)
Tea was introduced from China in the eighth century. It was a part of the rapid
advances made by Buddhism in Japan. Thus, in the beginning tea was primarily
consumed in the environment provided by a temple. Tea was considered to
contain healing properties. Interest in tea, however, waned over the next few
centuries.
Towards the end of the twelfth century the Zen Buddhist monk Eisai returned
from studies in China. He is famous for having reintroduced the custom
of ceremonially drinking tea. History tells us that he turned to Minamoto
Yoritomomo, founder of the first shogunate. Thus, tea ceremonies as well as
Zen Buddhism gained support among the samurais.
The kind of tea associated with tea ceremonies is a green dust tea (matcha),
which is carefully stirred in hot water. Accordingly, the resultant tea also
contains the finely pounded leaves, and is rich in stimulating substances. The
monks consumed it while meditating to avoid falling asleep. The samurais used
it primarily as a drink for social occasions.
During the fifteenth and sixteenth centuries the tea ceremony underwent
further developments. It became increasingly conventionalised and aesthetic.
The consumption of tea became closely associated with formal social
intercourse. In 1568 Odo Nobunaga, one of the great warlords of his time,
appointed three merchants to be his tea masters. One of them was Sen
no Rikyô. As a practitioner of Zen he aspired to imbue the ceremony with
simplicity and reserve. It was to be based on harmony (wa) between people,
nature and the material world, respect (kei) for people and objects, and bodily
as well as spiritual purity (sei). Together this would result in the peace of mind
and tranquillity aimed at during the ceremony.
Over time, however, absolute simplicity was complemented by an ambition
to turn the ceremony into a composite work of art. The inner and outer
architecture of the teahouse gained importance, as well as its surrounding
garden. Patterns of movement during the ceremony became fixed. Tea bowls
and other objects were to be rightly admired for their beauty.

Te introducerades redan på 700-talet från Kina och var förknippat med
buddismens snabba landvinningar i Japan. Från början dracks därför te främst i
tempelmiljöer. Teet ansågs ha läkande egenskaper. Intresset för te avtog dock
under de närmaste århundradena.
I slutet av 1100-talet återvände den zenbuddistiske munken Eisai från studier i
Kina och är berömd för att ha återinfört bruket att ceremoniellt dricka te. Eisai
sägs ha vänt sig till Minamoto Yoritomo, grundaren av det första shogunatet,
varigenom zenbuddismen såväl som teceremonier fann stöd bland samurajerna.
Det te som hör samman med teceremonier är ett grönt pulverte (matcha),
som vispas i det heta vattnet. Man konsumerar alltså även de stötta bladen
varför drycken innehåller höga halter av uppiggande ämnen. Munkarna drack
den under meditation för att inte falla i sömn. För samurajerna var den mer en
umgängesdryck.
Under 1400- och 1500-talen utvecklades teceremonin vidare. Den blev alltmer
stiliserad och estetisk. Intagandet av te blev en del av det formella sociala
umgänget. 1568 utnämnde Oda Nobunaga, en av tidens stora krigsherrar, tre
handelsmän till sina temästare. En av dem var Sen no Rikyô. Som utövare av
zen eftersträvade han enkelhet och stramhet i ceremonin, och han fick stor
betydelse för dess framtida utveckling. Den skulle baseras på harmoni (wa)
mellan människor, natur och ting, respekt (kei) inför människor och ting samt
kroppslig liksom andlig renhet (sei). Tillsammans skulle detta resultera i den
sinnesfrid och stilla ro (jaku), som ceremonin skulle sträva efter.
Den yttersta enkelheten kompletterades dock med tidens lopp av en strävan
att också göra ceremonin till ett sammansatt konstverk. Tehusets inre och
yttre arkitektur blev viktig, liksom dess omgivande trädgård. Ceremonins
rörelsemönster fixerades. Teskålarna och andra föremål skulle med rätta
beundras för sin skönhet. (Japan - Bild och självbild 2009, utställningstext)