BACKE KÄGELBANA (FJÄLLSJÖ HEMBYGDSGÅRD)

Kägelbanan i Backe uppfördes år 1888 vid den s k Kägelbaneudden strax utanför samhället. Kägelbanans tillkomst och historik hör intimt samman med det lasarett som inrättades i Backe i början av 1880-talet, då också Fjällsjö Vattenkuranstalt etablerades.
Vattenkuranstalten startades av provincialläkaren Wilhelm Englund. En vattenledning drogs från Fjällsjön in till ett varmbadhus, inrymt i en flygelbyggnad till jägmästarens bostad. Olika slags bad, såsom gyttjebad och salta bad kunde erbjudas. En park med paviljong anlades, dit hälsobringande vatten fraktades från en källa.
Hälsosamma bad i kombination med stärkande brunnsdrickning blev populära på många ställen i Jämtlands län vid tiden för det industriella genombrottet. De mest betydande anläggningarna fanns i Ytterån och Hammarstrand, där stora inrättningar etablerades i anslutning till saltbrunnar. Denna tidiga form av turism var som mest frekvent decennierna kring förra sekelskiftet, för att sedan snabbt klinga av.
Tanken på att uppföra en kägelbana som en del av den hälsofrämjande miljön i Backe väcktes bland ortens mer välbeställda herrar. I slutet av 1800-talet var spelet särskilt populärt i högreståndsmiljöerna runt om i Sverige. Ofta byggdes kägelbanor som en del av rekreationsanläggningar, som t.ex. Hammarstrand, där en kägelbana uppfördes i anslutning till Ragunda Vattenkuranstalt vid samma tid. I länet i övrigt finns idag åtminstone en kägelbana vid Annedals herrgård också i Ragunda kommun, samt rester av en kägelbana vid Fjellnäs Högfjellspensionat i Härjedalens kommun.
I Backe bildades på 1880-talet ett aktiebolag. "Kägelbanebolaget", i vilket bl a provinsialläkare Englund och två apotekare tecknade sig för aktier. Grosshandlare Unger nämns som drivande i kägelbanans utförande. År 1892 var bolagets skuld betald. Året därpå lämnades en utdelning till aktieägarna och kapital kunde avsättas till en reservfond. Enligt uppgift var Backe lasarett under många år största aktieägare.
Kägelbanan i Backe är från början byggd som en kombinerad dansrotunda med bana för kägelspel. Under de första decennierna diskuterades ofta i bolagets styrelse om restriktioner kring dansevenemang p.g.a. ordningsproblem. När intresset för kägelspel så småningom dalade, blev ändå anläggningen med tiden i allt större utsträckning ett centrum i bygden för olika nöjen och tillställningar.
I början av 1920-talet elektrifierades kägelbanan. Vid samma tid genomfördes en del mindre renoveringar av byggnaden. Eftersom intresset för kägelspel minskade under 30-talet, upplöstes Kägelbanebolaget 1943 och kägelbanan överlämnades till Fjällsjö hembygdsförening, bildad 1928. Byggnaden flyttades samtidigt till en plats ca 50 meter från dess nuvarande läge inom hembygdsgården. Efter mycket diskussioner kring kägelbanans framtid, kom den år 1961 att flyttas till sin nuvarande plats.
Kägelbanan är byggd i trä och klädd med rödmålad stående panel. Byggnaden har fönster runt om, med vitmålade fönsterfoder. Byggnaden utgörs av den åttkantiga dansrotundan, där ingången till byggnaden är belägen, den långsmala kägelbanan samt ett litet pentry i anslutning till rotundan. Kägelbanor är ibland av öppen konstruktion, men här är den täckt runt om. Det är osäkert om klot och käglor är ursprungliga, men de nuvarande attiraljerna har tillhört byggnaden under lång tid. Både rotundan och själva kägelbanan har synlig takstol. Rotundans innerväggar är klädda med bröstpanel och målade i blågrön färg. Väggarna i övrigt samt takstolen är vitmålade.
Någon fullständig byggnadsdokumentation av kägelbanan har inte gjorts, vilket är angeläget för framtiden.
Kägelspelet är en föregångare till bowlingen och har mycket gamla anor. Principen att slå ned käglor eller motsvarande med rullande klot anses vara ett av världens äldsta tävlings- och sällskapsspel med förhistoriska rötter. Under medeltiden blev spelet populärt runt om i Europa. Enligt traditionen var det Martin Luther som fastställde antalet käglor till nio stycken.
I Sverige blev kägelspelet allmänt på 1700-talet. Under 1800-talet fram till en bit in på 1900-talet var spelet populärt runt om i landet med ett centrum i Östergötland och intilliggande landskap. Kägelbanor finns i t.ex. Medevi brunn (vilken är byggnadsminnesförklarad), Finspång, Linköping och Norrköping.
Generellt dalade intresset i Sverige för kägelbanorna när bowlingen, eller "American Bowling", introducerades i början av 1900-talet. Sverige tillhörde de länder som tidigast tog till sig sporten. Från mitten av 1900-talet har bowling och kägelspel spelats internationellt som "Tenpin" respektive "Ninepin" bowling. Olika internationella namn (varianter) på kägelspelet är förutom "Ninepin", syftande på de nio käglorna också "Classic" respektive "Sektion (Section) Asphalt", som syftar på att banans underlagsmaterial tidigare ofta var en slags specialasfalt. Det finns många varianter på kägelspel, men den största skillnaden gentemot bowlingen är, förutom antalet käglor och spelregler, sättet att arrangera och bestämma de olika käglorna samt klotens utformning. I kägelsporten saknar kloten hål för fingrarna.
Även om bowlingen hela tiden varit klart större i Sverige än kägelspelet, har det sistnämnda fått en renässans på senare decennier, inte minst i Östergötland och Norrköping, där landets första kägelhall med automatiska kägelresningsmaskiner byggdes 1968. Längs Norrlandskusten finns kägelbanor på bl a friluftsmuseet Murberget i Härnösand och Svartviks herrgård utanför Sundsvall, samt den byggnadsminnesförklarade kägelbanan på Norrbyskär i Västerbotten. På banorna i Svartvik och på Murberget avgörs varje år tävlingar.

KÄLLA: Byggnadsminnesförklaring 2004-09-29