Fru Pukelin och hennes man / Hilma Berggren

Scenbilden, ett oordnat vardagsrum, skapar en föraning om att allt inte står rätt till. In kommer herr Pukelin med köksförkläde på magen och diverse köksattiraljer i händerna. Han håller på att koka över, maten är vidbränd och hustrun, som varit på kommunalmöte, är i antågande. Smått hysteriskt letar han efter nyckeln till spritskåpet men den är som borttrollad. Bedrövad stämmer han upp i följande klagosång:
   När frun på tjenstförettning far,
   Får herrn gå hemma och fnaska,
   Till kassakistan hon nyckeln tar,
   Och gömmer undan sin flaska.
Insvepande från höger kommer den statsanställda fru Pukelin. Hon är uppjagad, irriterad och utarbetad och förväntar sig att bli uppassad. Herr Pukelin uppmärksammar alla hennes behov och med sin goda middag, som egentligen är hämtad från en närbelägen restaurang, lyckas han skapa en gemytlig stämning. Förstrött lyssnar fru Pukelin när han berättar om hur han vaggat barn, nystat garn och lagat mat. Mätt och belåten sträcker hon ut sig på soffan och laddar upp inför kvällens evenemang, medan herr Pukelin skyndsamt stoppar hennes pipa. Njutningsfullt blossande begrundar hon makens beklagansvärda situation. Inhöljd i rök drar hon den bekväma slutsatsen att det efter århundraden av kvinnoförtryck är männens tur att vara uppoffrande.
   Plötsligt avbryts hennes filosoferande. Maken kommer inrusande med sonen som satt något i halsen. Förtvivlad lovar fru Pukelin Gud att bli en god mor bara barnet överlever. Hon blir bönhörd och sonen klarar sig. I villervallan får herr Pukelin ett brev som förkunnar att hans farbror dött och testamenterat sin förmögenhet till fru Pukelin. Den absurda arvsordningen och situationen med sonen blir som en slags väckarklocka. Ett lyckligt äktenskap förutsätter att makan och maken stöttar varandra och samarbetar.
Ulrika Lindgren